Announcement

Collapse
No announcement yet.

Tankar om debutalbumet

Collapse
X
 
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

    Tankar om debutalbumet

    Vad har ni för tankar om debutalbumet?
    Personligen är det nog den skivan som jag lyssnar minst på. Men den markerar ändå startskottet på deras karriär och på något sätt så drar det tankarna till Depeche Modes första skiva Speak&Spell. Båda de är charmiga och barnsliga, men innehåller ändå riktiga guldkorn.

    Jockes texter lyser dock igenom redan på första skivan.
    /"frågg"/
    https://dvibe.se
    https://youtube.com/c/dvibeswe

    #2
    Ska också tillägga att jag inte har några direkt emotionella band till skivan eftersom jag började lyssna på kent senare i deras karriär, vilket ju naturligtvis också påverkar.
    /"frågg"/
    https://dvibe.se
    https://youtube.com/c/dvibeswe

    Kommentera


      #3
      Blant tidenes beste album, alle band, i min verden. Det er en angst og voldsom styrke i selve fremføringen av låtene som gjør at den klatrer opp til et nivå som er så stort at alt överskrider låtmaterialet. Er Vad två öron klarar like sterk låtskriverteknisk som f. eks Romeo återvänder ensam? Kanskje ikke, men ikke faen om den låta sparker ifra seg noe mindre i min kropp. Det skal sies at jeg fortsatt synes NDBPM og Ingenting någonsin er blant de beste Kent-låtene noensinne.

      Jeg har et veldig sterkt og personlig forhold til denne plata, men har vi ikke alle det til de fleste (eller alle) Kent-platene?

      Uten at det er ‘ristat i sten’ for alltid, så er debuten absolutt i toppen sammen med V&A og En plats i solen hos meg. Sikkert en merkelig og uvanlig topp 3, men det er bare sånn det har blitt.

      Varför? Inte fan vet jag.

      Tobbe kan sikkert skrive mye mer utfyllende og lidenskapelig om dette.

      Kommentera


        #4
        Jag tycker att debutalbumet är mycket bra utan svaga spår.
        För mig är det klart bättre än "Verkligen" och "Isola" som båda har hälften svaga spår.
        "Kent" lyssnar jag gärna på hela, men för "Verkligen" och "Isola" kan jag lätt nöja mig med singlarna.

        Kommentera


          #5
          Nu med allt i backspegeln och lite distans tycker jag debutalbumet växt med tiden. Jag kan känna att det är en mer "lättsam" skiva än många av de senare, och således kanske mer lättillgänglig ibland, vilket jag idag kan uppskatta på ett annat sätt än förut. Det behöver inte vara så stora känslor hela tiden, eller så komplext och grandiost.

          Finns en del riktigt starka spår på skivan (t ex Ingenting någonsin, NDBPM, Stenbrott), men jag tycker nog främst att de spår man tidigare kanske inte lyssnade lika mycket på har växt en hel del (t ex Som vatten, Den osynlige mannen, Ingen kommer att tro dig).
          Du log genom fräknarna
          med tårar i ögonen
          Allt fanns i ögonen
          Allt finns i ögonen

          Kommentera


            #6
            Jag föredrar både Verkligen och Isola över debuten men det är verkligen en oerhört bra platta. Ingenting någonsin, Vad två öron klarar och Frank är mina favoriter på debuten.

            Kommentera

            Working...
            X